På Kåren nittonhundrasjuttioett, tog en kompis med mej en dag,
vi skulle kolla in ett häftigt band, som skulle va så jävla bra.
Och efter ett par minuter, att bandet hade dragit igång,
ja, hela lokalen svängde, och alla sjöng med i deras sång.
Åh, vilket drag, vilket underbart drag,
åh, vilket drag, vilket helvetes drag,
vilket drag,
vilket underbart drag.
Och efter halva konserten tystades musiken ner,
och en sångare i mörka solglasögon satte sig vid pianot ner.
Det var det bästa jag hört, när rösten genom mörkret skar,
ja, hela kroppen skälvde jag kan inte säga vad det var.
Jag ska försöka förklara i ord, men jag tror det måste ses,
men sån musik finns inte i dag och kommer nog aldrig mer.
Åh, vilket drag, vilket underbart drag,
åh, vilket drag, vilket helvetes drag,
vilket drag,
vilket underbart drag.
När jag gick ifrån lokalen var det en röst i mitt hjärta som sa,
den där sångaren med det storburriga håret kunde lika gärna va jag.
Och när jag nu står på scenen, så minns jag varje gång,
när sångarn med den spruckna rösten sjöng: 'When my minds gone'
Åh, vilket drag, vilket underbart drag,
åh, vilket drag, vilket helvetes drag,
åh, vilket drag, vilket underbart drag,
åh, vilket drag, vilket helvetes drag,
vilket drag,
vilket underbart drag.
